Som jag älskade

Jag får syn på honom när jag står på dansgolvet. Broder Daniels Luke Skywalker håller mig visserligen kvar i röken till allra sista gitarriffet, men sedan tar jag sikte på trappan. Glaset med gin & tonic är blött. Isen har smält och det enda jag tänker på är att jag vill undvika att bli presenterad för någon som misstar kondensvatten för handsvett.

Vi hade ännu en gång kommit in på stans mest mytomspunna indieklubb, trots att vi inte alls har åldern inne. Vi inbillade oss att vi såg så världsvana ut när vi seglade in, minst som 23. Egentligen kunde vi inte ens greppa vår tur.

När jag kommer upp på övervåningen får vi genast ögonkontakt. Han vinkar och gör en huvudrörelse att jag ska komma bort till bordet.

Jag hade inte sett honom sedan i november. En skidsäsong i en fransk alpby kändes som evigheter när man gick kvar hemma.

-Så du är tillbaka, säger jag och rätar på ryggen. Jag ser oberörd ut, det vet jag. Men jag är tvärtom. Han sitter vid ett bord med sina fyra bästa vänner. Jag känner mig barnslig med min drink i handen. Den enda drink jag obesvärat kan säga namnet på i baren.

-Kom i förrgår, säger han och sitter självsäkert tillbakalutad.
Håret är ljusare än vanligt och ansiktet klädsamt alpsolbränt.
-Har ni haft det bra?
Alla fem nickar och börjar fylla i varandras meningar när skidanekdoter betas av.
-Vill du inte slå dig ner, frågar han efter ett tag.
-Det ser fullt ut, svarar jag och letar med blicken efter mina vänner.
-Här finns det plats, säger han med det där sällsynta leendet och pekar på sitt knä.

Jag sätter mig. Och så är vi tillbaka på noll. Igen.

 

-Men vi kan ju inte laga spagetti nu. Klockan är snart två, invänder jag.
-Men ingen av oss har ju föreläsning imorgon. Kom igen.
Han drar upp joggingbyxorna på det där löjliga sättet han brukar och går ut i köket. Jag ger upp och följer efter.
-Vi häller på mycket parmesanost.
-Ja, och glöm inte salt, säger jag medan jag sätter fram två tallrikar.
-Vilken tid börjar UFO Diarys?
-Jag tror det stod 02.15 på Text-tv.
Han stelnar till och spänner ögonen i mig.
-Det här stannar mellan oss. Hör du det?
-Menar du mat mitt i natten, joggingbyxor och UFO-program?
Jag skrattar. Kanske lite för kallt.
-Jag har faktiskt ett rykte att tänka på, säger han allvarligt. Sedan börjar han skratta.

Då kunde jag fortfarande bortse från just det ryktet. Jag kunde låtsas som att det inte hade med oss att göra.

-Hej, är du också här?
-Ja, jag skulle låna en bok bara, svarar jag och irriterar mig på att mitt tonläge inte låter helt övertygande. 

Sanningen var att jag hade sett honom gå mot biblioteket. Jag hade inget brådskande ärende dit men tänkte att det var en chans att "råka" stöta på varandra.

-Vad är det för bok du ska låna då?
Jag tittar ner på boken i min hand och läser hastigt.
-Jean-Paul Sartres Äcklet.
-Det lät ju i alla fall inte pretentiöst, säger han och börjar skratta.
-Det är till skolan, mumlar jag.
-Vad ska du göra efter du har lånat boken då?
-Jag vet inte riktigt, säger jag.
Han börjar gå mot utlåningskön och vrider huvudet åt vänster, talar över axeln.
-Ska du med på en fika?

Full pott åt mig.

-Absolut, jag kommer.

-Gå inte.
-Men det stänger ju ändå om en kvart.
-De vill att bandet stannar kvar på efterfest.
-Jag är inte med i bandet, svarar jag och vänder mig demonstrativt om.
-Men våra tjejer också såklart.
-Är jag fortfarande det då? Jag vet inte hur jag ska vara längre.
Vi tittar på varandra, tysta i utkanten av dansgolvet.
Han rycker på en axel.

-Jag vet inte heller. Jag vet ingenting.
-Då är vi två, säger jag och gör en ansats till att gå.
-Det enda jag vet är att om vi bortser från alla yttre faktorer så har inte mina känslor för dig förändrats ett dugg.
-Då är vi tillbaka där vi började.
Han sträcker ut armarna. Jag tar ett steg fram och låter mig omfamnas.
-Du stannar väl?
-Jag stannar ett litet tag, säger jag och går bort mot baren.

Det ringer på dörren hemma hos mina föräldrar och jag går och öppnar. Han står där med några snöflingor i håret, flackande blick och skrapar högerfoten mot dörrmattan.
-Jag ville bara säga hej då.
-Men du hade inte behövt gå ända hit, svarar jag.
-Jo. Annars hade jag inte varit säker på att vi hade setts.
-Det hade vi väl visst gjort.
-Det finns många andra du antagligen kommer att träffa innan du ringer mig och då är det försent.
Jag har inget svar att ge för det han säger är sant. Jag flyger tillbaka till Frankrike om två dagar. Han är inte först på listan av de jag kommer att träffa innan dess.

-Jag ville i alla fall bara lämna det här brevet och säga hej då.
Han lämnar fram ett vitt kuvert. Jag tar det och ger honom en kram.
-Vi ses i sommar, säger jag. Då kommer jag tillbaka till Sverige för gott.
-Ja, vi ses i sommar.

När han hade gått öppnade jag kuvertet. Där i låg ett kassettband och två veckors utrivna dagboksanteckningar. Hans dagboksanteckningar. Från hela jullovet. Det fanns inte ett tvivel om att han var vansinnigt kär i mig. Jag satte in bandet i stereon och Morrissey började sjunga "There is a light that never goes out".

Jag var inte det minsta kär i honom. Men inom sju månader skulle jag bli det.

När jag vaknar ligger han med ryggen mot mig. Han sover och jag funderar på om han verkligen är så snygg i morgonljuset som jag hade tyckt under kvällen och natten.

-Stanna på en drink till tjejer. Han tittade utmanande på oss, drog handen genom sin långa mörkbruna lugg.
-Sista tunnelbanan går om tio minuter, vi är studenter och tar helst inte taxi hela vägen hem, kontrade jag.
-Om ni stannar på en till drink så har du mitt ord på att jag ordnar hemtransport.
-Ni amerikaner är inte kloka, sa jag och men nickade.

Med största försiktighet reser jag mig upp, vilar kroppen på vänster armbåge och lutar mig långsamt över hans axel för att försöka få en glimt av ansiktet.

-Jag lovade ju att se till att ni kom hem ordentligt.
Han satt i framsätet i taxin och skrattade åt våra miner.
-Men du behöver ju inte följa med i bilen, sa jag.
-Fast det är ju precis det jag vill.
-Men ditt hotellrum då?
-Grand är fint men jag sover hellre på ett svenskt studentrum om man nu får ett sådant erbjudande.
-Du pratar med samma vokalljud som Paris Hilton, vet du det?
-Jag känner henne.
-Jag är inte förvånad.

Just när jag skymtar näsan i profil slår han upp båda ögonen.
-Good morning.
Han ler.
-I guess this place beats Grand after all.

Han är ungefär tio gånger snyggare i morgonsolen än i nattmörkret runt Stureplan.

Bussen stannar vid hållplatsen i 20:e arrondissementet, vars namn står skriven på lappen jag håller i handen. Jag hoppar av, förundrad över hur man kan åka en buss i tjugofem minuter men fortfarande befinna sig mitt inne i Paris. Först ser jag inte honom och "han kommer inte, han kommer inte", upprepas som ett mantra i huvudet. Men sedan, på andra sidan gatan vinkar någon. En mörkbrun snedlugg. Ett par Dr. Martens. En tröja med omisskänliga tecken på att komma från London.

-Bienvenue!
Han ropar över trafikbullret.
Jag ler och snart är han framme. Jag får tre kindkyssar "för så gör vi som kommer från södra Frankrike".
-Lunchen är färdig. Jag bor i det där vita huset. Han pekar upp mot det slitna stenhusets översta våning.

Vad vuxet det känns att åka hem till en 23-årig parisare och äta lunch, tänker jag medan vi går upp för alla trappstegen till vinden.

 

Från ett vindsfönster skymtar Eiffeltornet.

Det är någon gång i maj. Solen sticker fram emellan molnen i alla fall. Vi ska gå ner i stan, träffa några av hans vänner. Han är stadens rockstjärna och jag är hans flickvän.

Han hade ringt mig i mars och ville ta en kaffe en kväll. Jag gav honom en kyss när vi sa hej då. Efter fem dagar viskade han "jag älskar dig" på en svettig bar. Jag minns att vi inte kunde sluta skratta den där kvällen. Vi skålade i ölglas och sjöng med i "Stay together" med Suede.

När vi kommer runt hörnet och stiger in på shoppinggatan rättar vi till våra stora solglasögon med pekfingret och tar varandra i hand. När vi går känns det som vi är med i en musikvideo.

-Du är bara 17 år. Jag är 21. Du måste förstå att det inte kommer att gå.
Orden han säger får magen att snörpas ihop. Jag faller. Jag faller. Men precis när jag tror att allt är bortom räddning fångar jag hans blick. Han ler. Lite sorgset, med det där skeva leendet som är så sällsynt, det där som gräver en liten grop i kinden.
-Du har sagt just den där meningen ganska länge nu, säger jag lätt.
Hans händer snurrar kaffekoppen och blicken söker sig ner i bordet. Jag vänder också bort blicken. Den måste ha avslöjat mitt hopp. Tiden var ute.