Mattias, april 2006
Vi har skickat sms till varandra hela kvällen. Jag har varit ute – han på en fest. Till slut åker jag hem. Det är då han ringer.
– Kom hit, snälla.
– Är du galen? Klockan är fyra.
– Kom hit.
– Nej.
– Jo.
– Nej.
– Sätt dig i en taxi och kom hit.
– Jag kommer.
Stockholm håller på att vakna och solen går upp över tomma gator. Lördagsnattsrester blåser över Tegelbacken. Jag åker taxi från norr till söder. Han öppnar när jag kommer fram och spelar "Fuck forever".
– Jag tar tåget ner till Skåne i morgon vid lunch. Jag har en spelning. Snälla, följ med. Jag fixar tågbiljett och jag har ett hotellrum.
– Nej, det kan jag inte, säger jag.
Varför säger jag så?
Det enda jag vill är att våga vara en person som säger ja och gör precis det som känns rätt. Just därför gör jag tvärtom.
– Kan jag övertala dig?
– Nej, säger jag.
Jag ser ett kvitto på hans soffbord. Från Konsum. Det finns något väldigt intimt att se vad någon veckohandlar. Jag blev ställd när jag såg att han hade köpt kokt medvurst i charken.
Mattias, april 2006
Hela natten pratar vi. Exakt hela natten. Hisnande anekdoter med kvicka slut. Allvarliga saker. Våra ord tar aldrig slut.
– Jag känner alltid att jag pendlar mellan hybris och självförakt, säger jag.
Han spärrar upp ögonen och nickar.
– Tack, du satte just orden på det jag alltid har tänkt.
– Fast du är ju i alla fall popstjärna, det borde ligga väldigt naturligt för dig, säger jag.
Vi skrattar.
Strax därpå lägger vi oss, håller om varandra, en kyss i nacken, en arm om mig. Vi sover resten av det som fortfarande kan kallas natt.
Två år senare hör jag honom upprepa exakt det jag sa den natten i en intervju i ett stort tv-program på bästa sändningstid: "Jag känner alltid att jag pendlar mellan hybris och självförakt". Då hade vi inte längre någon kontakt.
Han blev en av landets största popstjärnor, men han citerade mig.
– Jag känner alltid att jag pendlar mellan hybris och självförakt, säger jag.
Han spärrar upp ögonen och nickar.
– Tack, du satte just orden på det jag alltid har tänkt.
– Fast du är ju i alla fall popstjärna, det borde ligga väldigt naturligt för dig, säger jag.
Vi skrattar.
Strax därpå lägger vi oss, håller om varandra, en kyss i nacken, en arm om mig. Vi sover resten av det som fortfarande kan kallas natt.
Två år senare hör jag honom upprepa exakt det jag sa den natten i en intervju i ett stort tv-program på bästa sändningstid: "Jag känner alltid att jag pendlar mellan hybris och självförakt". Då hade vi inte längre någon kontakt.
Han blev en av landets största popstjärnor, men han citerade mig.
Mattias, april 2006
-Jag måste gå nu. Det här får absolut inte hända. Absolut INTE!
Jag tar min väska och jacka från cigaretthålssoffan och börjar gå mot logedörren.
-Ge mig ditt telefonnummer i alla fall, ber han.
Jag ger det till honom och springer ut på dansgolvet, fylld av ångest. Stället håller på att stänga. Arga blickar, hårda ord, gråt i halsen, panikkänsla i hela kroppen. Vad har jag gjort? Varför kunde jag inte ha låtit bli?
Men det gick ju inte att låta bli.
Lämnar stället själv. Tittar på mobildisplayen. Fyra missade samtal från okänt mobilnummer. Så ringer den igen.
-Hej, sa jag och vet redan att det är han.
-Jag ser dig, jag står här uppe på gatan och väntar.
Drar efter andan, ser siluetten av honom i mörkret och går fram.
-Nu hoppar vi in i en taxi, hör du det? Han pekar mot en ledig taxibil några meter fram.
-Det går inte, säger jag.
-Jo, det gör det visst. Han tar min hand och börjar gå mot bilen.
Jag följer med. Kan inte låta bli. Kan inte.
-Vi kan aldrig berätta för någon om den här natten. Du är medveten om det va?
-Jag tar risken, säger han och drar in mig i baksätet.
Och aldrig har jag varit så fylld av ångest och glädje på samma gång.
Jag tar min väska och jacka från cigaretthålssoffan och börjar gå mot logedörren.
-Ge mig ditt telefonnummer i alla fall, ber han.
Jag ger det till honom och springer ut på dansgolvet, fylld av ångest. Stället håller på att stänga. Arga blickar, hårda ord, gråt i halsen, panikkänsla i hela kroppen. Vad har jag gjort? Varför kunde jag inte ha låtit bli?
Men det gick ju inte att låta bli.
Lämnar stället själv. Tittar på mobildisplayen. Fyra missade samtal från okänt mobilnummer. Så ringer den igen.
-Hej, sa jag och vet redan att det är han.
-Jag ser dig, jag står här uppe på gatan och väntar.
Drar efter andan, ser siluetten av honom i mörkret och går fram.
-Nu hoppar vi in i en taxi, hör du det? Han pekar mot en ledig taxibil några meter fram.
-Det går inte, säger jag.
-Jo, det gör det visst. Han tar min hand och börjar gå mot bilen.
Jag följer med. Kan inte låta bli. Kan inte.
-Vi kan aldrig berätta för någon om den här natten. Du är medveten om det va?
-Jag tar risken, säger han och drar in mig i baksätet.
Och aldrig har jag varit så fylld av ångest och glädje på samma gång.
Mattias, april 2006
Plötsligt känner jag en hand i min. Innan jag möter hans blick, vet jag redan att det är han.
Längre än han hade verkat på scenen.
Snedlugg i ena ögat.
-Kom med, jag vill prata med dig.
Han drar mig bestämt genom dansgolvet, bort bredvid scenen och sedan in i logen. Jag försöker vara motvillig men inte tillräckligt för att dra loss min hand och gå därifrån.
-Jag har försökt få kontakt med dig hela kvällen men du verkar ha en tendens att försvinna så fort vi fått ögonkontakt. Han tittar på mig.
-Jag vet. Det är lite, hur ska jag säga utan att låta patetisk - komplicerat? Jag ler.
-Men det är något här - märker du inte det? Han sätter sig bredvid mig i den slitna soffan, hål efter sedan länge slocknade cigaretter och lägger armen om mig. Bestämt.
Jag tvekar en sekund. Men det är så självklart. Det är ju någonting. Jag nickar.
Och han kysser mig.
-Kom med, jag vill prata med dig.
Han drar mig bestämt genom dansgolvet, bort bredvid scenen och sedan in i logen. Jag försöker vara motvillig men inte tillräckligt för att dra loss min hand och gå därifrån.
-Jag har försökt få kontakt med dig hela kvällen men du verkar ha en tendens att försvinna så fort vi fått ögonkontakt. Han tittar på mig.
-Jag vet. Det är lite, hur ska jag säga utan att låta patetisk - komplicerat? Jag ler.
-Men det är något här - märker du inte det? Han sätter sig bredvid mig i den slitna soffan, hål efter sedan länge slocknade cigaretter och lägger armen om mig. Bestämt.
Jag tvekar en sekund. Men det är så självklart. Det är ju någonting. Jag nickar.
Och han kysser mig.
Mattias, maj 2006
Han tränger sig fram genom baren. Skinnjacka, snedlugg, slitna jeans.
-Där är du ju, säger han när han når fram till oss.
-Ja, här är jag.
-Jag såg när du kom in.
-Jaså.
Självklart hade jag sett honom också men efter allt som hade hänt de senaste veckorna kändes varje potentiellt samtal lika riskfritt som en atombomb.
-Ska ni vidare ut ikväll? Han höjer på ögonbrynen. De där ögonen - är de gröna eller bruna?
-Nej, vi har varit på en förhandsvisning av en film och tänkte bara ta en drink innan sängdags.
-Vi spelar ikväll.
Det där påståendet hänger löst i luften några sekunder för länge.
-Inte ikväll, säger jag.
-Inte ikväll.
Vi tystnar. Blickarna möts. Elektricitet genom hela kroppen.
Jag visste att vi aldrig mer skulle ses "på det där sättet".
-Där är du ju, säger han när han når fram till oss.
-Ja, här är jag.
-Jag såg när du kom in.
-Jaså.
Självklart hade jag sett honom också men efter allt som hade hänt de senaste veckorna kändes varje potentiellt samtal lika riskfritt som en atombomb.
-Ska ni vidare ut ikväll? Han höjer på ögonbrynen. De där ögonen - är de gröna eller bruna?
-Nej, vi har varit på en förhandsvisning av en film och tänkte bara ta en drink innan sängdags.
-Vi spelar ikväll.
Det där påståendet hänger löst i luften några sekunder för länge.
-Inte ikväll, säger jag.
-Inte ikväll.
Vi tystnar. Blickarna möts. Elektricitet genom hela kroppen.
Jag visste att vi aldrig mer skulle ses "på det där sättet".
