Mattias, april 2006
Hela natten pratar vi. Exakt hela natten. Hisnande anekdoter med kvicka slut. Allvarliga saker. Våra ord tar aldrig slut.
– Jag känner alltid att jag pendlar mellan hybris och självförakt, säger jag.
Han spärrar upp ögonen och nickar.
– Tack, du satte just orden på det jag alltid har tänkt.
– Fast du är ju i alla fall popstjärna, det borde ligga väldigt naturligt för dig, säger jag.
Vi skrattar.
Strax därpå lägger vi oss, håller om varandra, en kyss i nacken, en arm om mig. Vi sover resten av det som fortfarande kan kallas natt.
Två år senare hör jag honom upprepa exakt det jag sa den natten i en intervju i ett stort tv-program på bästa sändningstid: "Jag känner alltid att jag pendlar mellan hybris och självförakt". Då hade vi inte längre någon kontakt.
Han blev en av landets största popstjärnor, men han citerade mig.
– Jag känner alltid att jag pendlar mellan hybris och självförakt, säger jag.
Han spärrar upp ögonen och nickar.
– Tack, du satte just orden på det jag alltid har tänkt.
– Fast du är ju i alla fall popstjärna, det borde ligga väldigt naturligt för dig, säger jag.
Vi skrattar.
Strax därpå lägger vi oss, håller om varandra, en kyss i nacken, en arm om mig. Vi sover resten av det som fortfarande kan kallas natt.
Två år senare hör jag honom upprepa exakt det jag sa den natten i en intervju i ett stort tv-program på bästa sändningstid: "Jag känner alltid att jag pendlar mellan hybris och självförakt". Då hade vi inte längre någon kontakt.
Han blev en av landets största popstjärnor, men han citerade mig.
Trackback
