Sebastian, april 2005
Klockan är nästan halv tolv på kvällen och mobilen ringer. Det är han.
- Är du vaken?
- Klart jag är vaken.
Och så fortsätter vårt samtal från kvällen innan. Inte om något speciellt, bara vad som pågår i våra liv. Det som är jobbigt. Det som är kul.
- Jag tycker om våra samtal, säger jag och kilar fast mobilen med axeln medan jag sätter tandkräm på tandborsten.
- Jag med, säger han.
Och det känns så skönt att prata med någon som känner en så väl, som vet hela ens historia, någon som det inte är komplicerat med, som man inte behöver censurera sig inför.
Låt oss fortsätta så här, tänker jag när vi lägger på.
- Är du vaken?
- Klart jag är vaken.
Och så fortsätter vårt samtal från kvällen innan. Inte om något speciellt, bara vad som pågår i våra liv. Det som är jobbigt. Det som är kul.
- Jag tycker om våra samtal, säger jag och kilar fast mobilen med axeln medan jag sätter tandkräm på tandborsten.
- Jag med, säger han.
Och det känns så skönt att prata med någon som känner en så väl, som vet hela ens historia, någon som det inte är komplicerat med, som man inte behöver censurera sig inför.
Låt oss fortsätta så här, tänker jag när vi lägger på.
