Fabien, september 1996
Jag öppnar tågfönstret och viftar ut några slängkyssar mot honom. Han står på Gare du Nords perrong iklädd kostym och smal svart slips. Luggen framkammad. Som ett snapshot av Paul McCartney från sextiotalet, tänker jag.
- À bientôt, ropar han och höjer handen i en vinkning när tåget rullar i väg.
Och jag är helt säker på att vi kommer att ses igen. För man kan inte åka i väg från något som känns så här bra och sedan aldrig få veta om det skulle fungerat.
- À bientôt, ropar han och höjer handen i en vinkning när tåget rullar i väg.
Och jag är helt säker på att vi kommer att ses igen. För man kan inte åka i väg från något som känns så här bra och sedan aldrig få veta om det skulle fungerat.
Fredrik, november 1995
Vi sitter vid cafébordet mittemot varandra. Varsin kopp te som ryker. Ingen säger något. Jag fäster blicken i fjärran, i knät, på koppen. Kan inte komma på något att säga. För jag är så nervös.
Han hade kommit ihåg mitt telefonnummer och ringde måndagen efter festen.
-Har du lust att ta en fika i veckan?
-Ja, svarade jag.
Och här sitter vi. Knäpptysta. Vi som båda är så utåtriktade, roliga människor. Egentligen.
Han hade kommit ihåg mitt telefonnummer och ringde måndagen efter festen.
-Har du lust att ta en fika i veckan?
-Ja, svarade jag.
Och här sitter vi. Knäpptysta. Vi som båda är så utåtriktade, roliga människor. Egentligen.
