Som jag älskade

Hela natten pratar vi. Exakt hela natten. Om saker som är roliga. Om saker som är tråkiga. Våra ord tog aldrig slut.

– Jag känner alltid att jag pendlar mellan hybris och självförakt, säger jag.

Han spärrar upp ögonen och nickar frenetiskt.

– Tack, du satte just orden på det jag alltid har tänkt.

– Fast du är ju i alla fall en popstjärna, säger jag och skrattar.

Sedan skrattar vi båda två.
Strax därpå lägger vi oss, håller om varandra, en kyss i nacken, en arm om mig. Vi sover resten av det som fortfarande kan kallas natt.

Två år senare hör jag honom upprepa exakt det jag sa den natten i en intervju i ett stort tv-program på bästa sändningstid: "Jag känner alltid att jag pendlar mellan hybris och självförakt".

Han blev en av landets största popstjärnor men sina citat fick han av mig.

Vi gick hand i hand längs Place de la Bastille som just då hade blivit så hippt. Jag letade efter Jean Paul Gaultier-butiken. Mina London-inköpta teddyshoes bredvid hans Dr. Martens. Det bubblade av glädje i oss. Han, en parisisk musikjournalist. Jag, en ständig alternativstjärna hemma i Sverige. En gymnasist som också drömde om en musikjournalistkarriär. Han - mycket äldre. Jag - ung men den som tog chanser.
Han började sjunga Suedes senaste indie-hit "The Beautiful ones". Jag sjöng med. Lite för högt för en vanlig eftermiddag mitt på trottoaren och vidare ner i Metron. När tåget började rulla kunde vi inte hålla oss utan sjöng hela låten igen.

Jag minns att han bröt lite på franska och sa att låten handlade om oss.

Min mage bestod av tusen fjärilar.

Resten av tunnelbanevagnen glodde. Vi brydde oss inte. Det var vår låt och han kysste mig i underjorden medan vi fortsatte mot nästa äventyr.

Han var så lång och hade så tjock lugg i ögonen. Vi gick hand i hand genom parken vid Stadsbiblioteket. Sent novemberregn i ansiktet och en doft av hav i luften. Vi hade varit på bio direkt efter han hade repat klart.

- Måste du ta bussen hem direkt? Han höll blicken riktad mot busshållplatsen som skymtade bakom nakna buskar.
- Den sista bussen går halv två, sa jag.
- Jag har lånat en kompis lägenhet. Alltså om du vill gå dit ett tag? Han såg förlägen ut.
- Det gör vi, jag fryser ändå, sa jag. Fjärilar i magen.

Vi svängde av och gick mot lägenheten. Han kokade te och satte på en skiva. Feel the Pain med Dinosaur Jr var den första som spelades när vi började kyssas.

Jag öppnade tågfönstret och viftade ut några slängkyssar mot honom. Han stod på Gare du Nords perrong iklädd kostym och smal svart slips. Luggen framkammad. Som ett snapshot av Paul McCartney från sextiotalet.

- Hej då, ropade jag när tåget började rulla.

- À bientôt, svarade han och höjde handen i en vinkning.

Och jag var helt säker på att vi skulle ses igen. För man kan inte åka iväg från något som känns så här bra och sedan aldrig få veta om det skulle fungerat.

Vi satt vid cafébordet mittemot varandra. Varsin kopp te som rykte. Ingen sa något. Jag fäste blicken i fjärran, i knät, på koppen. Kunde inte komma på något att säga. För jag var så nervös.

Han hade kommit ihåg mitt telefonnummer och ringde måndagen efter festen.

-Har du lust att ta en fika i veckan?

-Ja, svarade jag.

Och här satt vi. Knäpptysta. Vi som båda var utåtriktade, roliga människor. Egentligen.

Klockan var nästan halv tolv på kvällen och mobilen ringde. Det var han.

- Är du vaken?
- Klart jag är vaken.

Och så fortsatte vårt samtal från kvällen innan. Inte om något speciellt, bara vad som pågick i våra liv. Det som var jobbigt. Det som var kul.

- Jag tycker om våra samtal, sa jag och satte fast mobilen med axeln medan jag satte på tandkräm på tandborsten.
- Jag med, sa han.

Och det kändes så skönt att prata med någon som kände en så väl, som visste hela ens historia, någon som det inte var komplicerat med, som man inte behövde cencuerar sig med.

Låt aldrig det här ta slut, tänkte jag när vi lade på.

-Jag måste gå nu. Det här får absolut inte hända. Absolut INTE!
Jag rafsade ihop min väska och jacka från cigaretthålssoffan och började gå mot logedörren.
-Ge mig ditt telefonnummer i alla fall, bad han.

Så jag gav det till honom och sprang ut på dansgolvet. Stället höll på att stänga. Arga blickar, hårda ord, gråt i halsen, panikkänsla i hela kroppen. Vad har jag gjort? Varför kunde jag inte ha låtit bli?

Men det gick ju inte att låta bli.

Lämnade stället själv. Tittade på mobildisplayen. Fyra missade samtal från okänt mobilnummer. Så ringer den igen.

-Hej, sa jag och visste redan att det var han.
-Jag ser dig, jag står här uppe på gatan och väntar.

Drog efter andan, såg siluetten av honom i mörkret och gick fram.

-Nu hoppar vi in i en taxi, hör du det? Han pekade mot en ledig taxibil några meter fram.
-Det går inte, sa jag.
-Jo, det gör det visst. Han tog min hand och började gå mot bilen.
Jag följde med. Kunde inte låta bli. Kunde inte.
-Vi kan aldrig berätta för någon om den här natten. Du är medveten om det va?
-Jag tar risken, sa han och drog in mig i baksätet.

Och aldrig hade jag varit så fylld av ångest och glädje på samma gång.

Efterfest på designhotellet. Svitens balkong gick runt hela byggnaden med utsikt över neonljus, taxibilar och ringlande köer till klubbarna. En efter en droppade folk hem. Vi två var kvar. Tre timmar innan taxin mot flygplatsen och planet mot Beverly Hills skulle lyfta. Det fanns inte mycket kvar att säga men ingen ville sova. Så vi satte på låten igen.

Tidigt på morgonen när taxin lämnat av mig hemma och vi sagt adjö ringde låten i mina öron. Jag låg i gårkvällens kläder på rygg i sängen. Stirrade i taket när solen började gå upp.

Om vi aldrig mer ses har jag i alla fall den här låten.

Vi sitter i bilen. Jag kör. Han sitter bredvid. The Smiths i bilstereon och havet längs vägen.

-Om jag skulle dö just nu så skulle jag dö lycklig, säger han med blicken genom vindrutan.

Plötsligt kände jag en hand i min. Förvirrad mötte jag hans blick. Längre än han hade verkat på scenen. Snedlugg i ögat.

-Kom med, jag vill prata med dig.

Han drog mig bestämt genom dansgolvet, bort mot scenen och sedan in i logen. Jag var fortfarande något motvillig men inte tillräckligt för att dra loss min hand och vända på klacken.

-Jag har försökt få kontakt med dig hela kvällen men du verkar ha en tendens att försvinna så fort vi fått ögonkontakt. Han tittade på mig med rynkade ögonbryn.
-Jag vet. Det är lite, hur ska jag säga utan att låta patetisk - komplicerat? Jag gav honom ett snett leende.
-Men det är något här - märker du inte det? Han satte mig i den slitna soffan, hål efter sedan länge slocknade cigaretter och lade armen om mig. Bestämt.
Jag tvekade en sekund. Men det var så självklart. Det var ju någonting. Jag nickade.

Och han kysste mig.

Innan långfärdsbussen nådde Paris stannade vi till på en bensinmack. Jag skyndade mig in på toaletten och smetade på eyeliner och mascara. Passade på att borsta tänderna och kladdade hårvax i mina sextiotalsklippta hårtoppar. Sedan satt jag som på nålar när vi gled in på Bagnolets busstation. När bussen stannade klev jag med darriga knän av. Vågade knappt se mig omkring, blicken i oljig asfalt. Resväskan åkte fram ur bussens buk och sedan stod jag där, alldeles ensam när resten av mina medpassagerar gav sig av i taxibilar eller ner i metron. Drog i håret, panikklump i magen.

Han kommer inte att dyka upp, tänkte jag och blickade ut mot den mörka senkvällen. Vad gör jag nu?

Tio minuter förflöt. De längsta i hela mitt liv. När jag vågade lyfta blicken mot metrons utgång såg jag ett mörkt hår, ett par Dr. Marten's-kängor, ett välbekant ansikte skynda mot mitt håll.

-Jag tog fel på stationen, skrek han över den ekande bussterminalen medan han halvsprang åt mitt håll.

Jag sprack upp i ett alldeles obeskrivligt lättat leende.

-Bienvenue, log han när han kom fram och slog sina armar om mig.

Jag andades ut.

En veckas nyårsfirande i Paris.

-En låt till, sen går vi, sa jag.
-Det har vi sagt i två timmar nu.
-Jag vet!
Han hällde i lite is i våra drinkglas och satte igång låten.
Jag stod i soffan och sjöng med. Han på golvet.

Vi var på parsemester, en lägenhet i en turistort. Vi vägrade att förlika oss med vår vuxenhet. Istället hade vi tvåmannaförfester varenda kväll och gick ut alldeles för sent till klubbarna. Och som vi skrattade. Tio dagars träningsvärk i magen.

Jag kände mig lika obekymrad och oansvarig som Lydia Bennett i Stolthet och fördom.

Solen började gå upp över kyrktornen. Mascaran hade färgat av sig under ögonen men vår natt var ännu inte slut. På väg från en slamrig efterfest där vi hade ritat tatueringar på varandra till mitt hus. Vi satt allihop längst fram i hans gula folkabuss från sjuttiotalet. I utrymmet bakom oss låg gitarrer, förstärkare och ett gigantiskt lager av Kronenbourg-öl slängda över varandra. Han tog min hand och höjde stereon till max.

-If you can, I wish you would, sjöng han med distinkt fransk brytning.
-Only if you feel you should, sjöng vi andra så högt det bara gick.

När vi kom till hörnet vid min port satt vi kvar och sjöng klart låten. Sedan sa jag bon nuit och vi skrattade åt att det inte längre var natt.

Långt senare, när jag såg filmen Almost Famous, insåg jag att min egna Tiny Dancer-scen faktiskt hade utspelat sig till tonerna av Teenage Fanclubs Ain't That Enough. Varje helgkväll under ett helt år.

Vi kysstes. Hade säkert gjort det i en timme nu. Bakom dörren till toalettingången, skränet av Pulp i högtalarna och utom synhåll för alla som var där.

Det var maskerad. Jag var så omsorgsfullt utklädd att inte ens mina kompisar kände igen mig vid första anblick. Han hade bara satt på sig en hatt, osäker på om alla verkligen skulle klä ut sig. Lila Dinosaur Jr-tröja, alldeles för lång lugg i ögonen.

Han separerade sina läppar från mina, lutade sig bakåt en aning med rynkad panna.
-Det här kommer att verka konstigt, men vem är du egentligen?
Jag började skratta och sa mitt för- och efternamn. Då sprack han också upp i ett leende. Ett lättat sådant.
-Vilken tur jag har ikväll!
-Jag med, svarade jag.
-Vi fikar nästa vecka, eller hur?
-Det gör vi absolut, sa jag.

Och så möttes våra läppar igen.

-Jag tycker i alla fall att det är avskyvärt skabbigt med den typen av människor. "Alternativ stil", herregud, väx upp! Han rynkade på näsan. Näsan som liksom redan liksom svävade i vädret.
-Fast jag passar ju exakt in på det du beskrev. Det du kallar för "skabbiga människor". Jag hörde hur jag höjde rösten, hur den blev gäll.
-Nej, så sa jag inte alls. Jag pratade ju knappast om dig.
-Du pratar ju indirekt om mig. Fattar du inte? Nu skrek jag.
-Nej, jag fattar inte varför du försöker lägga ord i min mun. Han satt samlad, som att samtalet inte över huvud taget bekom honom.
-Du vill ju få fram att du egentligen föraktar den jag är, de personer jag umgås med!
-Som jag precis sa, sluta lägg ord i min mun. Så fort han fick det där överlägsna ansiktsuttrycket blev rösten mer nasal.
-Men förklara hur du menar istället. Jag hade ställt mig upp. Ilskan rök ur öronen men samtidigt kändes hjärtat mer ömtåligt än glas.
-Jag menade inget alls. Du vet ju att jag älskar dig. För alltid! Han log. Lade huvudet på sned.

Och ännu en gång kändes det som hela jag hade smulats sönder. Som att jag inte hade en aning om vem jag var.