Som jag älskade

– Jag måste köpa julklappar, säger han.

 

 

– Lugn, jag ska visa dig stan, säger jag.

– Min mamma är helt galen i tomtar, säger han och ler lite generat.

– Det finns en väldigt turistig julmarknad i Gamla stan. Vi åker dit nu, säger jag.

 

Vi har skickat sms till varandra hela kvällen. Jag har varit ute – han på en fest. Till slut åker jag hem. Det är då han ringer. 

– Kom hit, snälla.

– Är du galen? Klockan är fyra.

– Kom hit.

– Nej.

– Jo.

– Nej.

– Sätt dig i en taxi och kom hit. 

– Jag kommer.

 

 

– Jag tar tåget ner till Skåne i morgon vid lunch. Jag har en spelning. Snälla, följ med. Jag fixar tågbiljett och jag har ett hotellrum.

– Nej, det kan jag inte, säger jag.

 

 

– Kan jag övertala dig?

– Nej, säger jag. 

 

Hela natten pratar vi. Exakt hela natten. Hisnande anekdoter med kvicka slut. Allvarliga saker. Våra ord tar aldrig slut.

– Jag känner alltid att jag pendlar mellan hybris och självförakt, säger jag.

Han spärrar upp ögonen och nickar.

– Tack, du satte just orden på det jag alltid har tänkt.

– Fast du är ju i alla fall popstjärna, det borde ligga väldigt naturligt för dig, säger jag.

Vi skrattar. 
Strax därpå lägger vi oss, håller om varandra, en kyss i nacken, en arm om mig. Vi sover resten av det som fortfarande kan kallas natt.

Två år senare hör jag honom upprepa exakt det jag sa den natten i en intervju i ett stort tv-program på bästa sändningstid: "Jag känner alltid att jag pendlar mellan hybris och självförakt". Då hade vi inte längre någon kontakt.

Han blev en av landets största popstjärnor, men han citerade mig.

Vi går hand i hand längs Place de la Bastille som precis blivit så hippt. Jag letar efter Jean Paul Gaultier-butiken. Mina London-inköpta teddyshoes bredvid hans Dr. Martens. Det bubblar av glädje i oss. Han, en parisisk musikjournalist. Jag, en ständig alternativstjärna hemma i Sverige. En gymnasist som också drömmer om en musikjournalistkarriär. Han - mycket äldre. Jag - ung men den som tar chanser.
Han börjar sjunga Suedes senaste indie-hit "The Beautiful ones". Jag sjunger med. Lite för högt för en vanlig eftermiddag mitt på trottoaren och vidare ner i Metron. När tåget började rulla kan vi inte hålla oss, utan sjunger hela låten igen.

Jag minns att han bröt lite på franska och sa att låten handlade om oss.

Min mage bestod av tusen fjärilar.

Resten av tunnelbanevagnen glodde. Vi brydde oss inte. Det var vår låt och han kysste mig i underjorden medan vi fortsatte mot nästa äventyr.

Han är så lång och har så tjock lugg i ögonen. Vi går hand i hand genom parken vid Stadsbiblioteket. Sent novemberregn i ansiktet och en doft av hav i luften. Vi har varit på bio direkt efter han hade repat klart.

- Måste du ta bussen hem direkt? Han håller blicken riktad mot busshållplatsen som skymtar bakom nakna buskar.
- Den sista bussen går halv två, säger jag.
- Jag har lånat en kompis lägenhet. Alltså om du vill gå dit ett tag? Han ser förlägen ut.
- Det gör vi, jag fryser ändå, säger jag. Fjärilar i magen.

Vi svänger av och går Bruksgatan mot lägenheten. Han kokar te och sätter på en skiva. Feel the Pain med Dinosaur Jr är det första som spelas när vi börjar kyssas.

Jag öppnar tågfönstret och viftar ut några slängkyssar mot honom. Han står på Gare du Nords perrong iklädd kostym och smal svart slips. Luggen framkammad. Som ett snapshot av Paul McCartney från sextiotalet, tänker jag.

- À bientôt, ropar han och höjer handen i en vinkning när tåget rullar i väg.

Och jag är helt säker på att vi kommer att ses igen. För man kan inte åka i väg från något som känns så här bra och sedan aldrig få veta om det skulle fungerat.

Vi sitter vid cafébordet mittemot varandra. Varsin kopp te som ryker. Ingen säger något. Jag fäster blicken i fjärran, i knät, på koppen. Kan inte komma på något att säga. För jag är så nervös.

Han hade kommit ihåg mitt telefonnummer och ringde måndagen efter festen.

-Har du lust att ta en fika i veckan?

-Ja, svarade jag.

Och här sitter vi. Knäpptysta. Vi som båda är så utåtriktade, roliga människor. Egentligen.

Klockan är nästan halv tolv på kvällen och mobilen ringer. Det är han.

- Är du vaken?
- Klart jag är vaken.

Och så fortsätter vårt samtal från kvällen innan. Inte om något speciellt, bara vad som pågår i våra liv. Det som är jobbigt. Det som är kul.

- Jag tycker om våra samtal, säger jag och kilar fast mobilen med axeln medan jag sätter tandkräm på tandborsten.
- Jag med, säger han.

Och det känns så skönt att prata med någon som känner en så väl, som vet hela ens historia, någon som det inte är komplicerat med, som man inte behöver censurera sig inför.

Låt oss fortsätta så här, tänker jag när vi lägger på.

-Jag måste gå nu. Det här får absolut inte hända. Absolut INTE!
Jag tar min väska och jacka från cigaretthålssoffan och börjar gå mot logedörren.
-Ge mig ditt telefonnummer i alla fall, ber han.

Jag ger det till honom och springer ut på dansgolvet, fylld av ångest. Stället håller på att stänga. Arga blickar, hårda ord, gråt i halsen, panikkänsla i hela kroppen. Vad har jag gjort? Varför kunde jag inte ha låtit bli?

Men det gick ju inte att låta bli.

Lämnar stället själv. Tittar på mobildisplayen. Fyra missade samtal från okänt mobilnummer. Så ringer den igen.

-Hej, sa jag och vet redan att det är han.
-Jag ser dig, jag står här uppe på gatan och väntar.

Drar efter andan, ser siluetten av honom i mörkret och går fram.

-Nu hoppar vi in i en taxi, hör du det? Han pekar mot en ledig taxibil några meter fram.
-Det går inte, säger jag.
-Jo, det gör det visst. Han tar min hand och börjar gå mot bilen.
Jag följer med. Kan inte låta bli. Kan inte.
-Vi kan aldrig berätta för någon om den här natten. Du är medveten om det va?
-Jag tar risken, säger han och drar in mig i baksätet.

Och aldrig har jag varit så fylld av ångest och glädje på samma gång.

Efterfest på designhotellet. Svitens balkong går runt hela byggnaden med utsikt över neonljus, taxibilar och ringlande köer till klubbarna. En efter en droppar folk hem. Vi två är kvar. Tre timmar innan taxin mot flygplatsen och planet mot Beverly Hills ska lyfta. Det finns inte mycket kvar att säga men ingen av oss vill sova. Så vi sätter på låten igen och ligger bredvid varandra ovanpå sängens överkast.

Tidigt på morgonen när taxin lämnat av mig hemma och vi sagt adjö, ringer låten i mina öron. Jag ligger i gårkvällens kläder på rygg i sängen. Stirrar i taket när en blek vintersol börjar gå upp.

Om vi aldrig mer ses har jag i alla fall den här låten.

Plötsligt känner jag en hand i min. Innan jag möter hans blick, vet jag redan att det är han.

Längre än han hade verkat på scenen.

Snedlugg i ena ögat.

-Kom med, jag vill prata med dig.

Han drar mig bestämt genom dansgolvet, bort bredvid scenen och sedan in i logen. Jag försöker vara motvillig men inte tillräckligt för att dra loss min hand och gå därifrån.

-Jag har försökt få kontakt med dig hela kvällen men du verkar ha en tendens att försvinna så fort vi fått ögonkontakt. Han tittar på mig.
-Jag vet. Det är lite, hur ska jag säga utan att låta patetisk - komplicerat? Jag ler.
-Men det är något här - märker du inte det? Han sätter sig bredvid mig i den slitna soffan, hål efter sedan länge slocknade cigaretter och lägger armen om mig. Bestämt.
Jag tvekar en sekund. Men det är så självklart. Det är ju någonting. Jag nickar.

Och han kysser mig.

Innan långfärdsbussen når Paris stannar vi till på en bensinmack. Jag skyndar mig in på toaletten och smetar på eyeliner och mascara. Passar på att borsta tänderna och kladda hårvax i mina sextiotalsklippta hårtoppar. Sedan sitter jag som på nålar när vi glider in på Bagnolets busstation. När bussen stannar kliver jag med darriga knän av. Vågar knappt se mig omkring, blicken i oljig asfalt. Resväskan åker fram ur bussens buk och sedan står jag där, alldeles ensam när resten av mina medpassagerare ger sig av i taxibilar eller ner i metron. Drar i håret, panikklump i magen.

Han kommer inte att dyka upp, tänker jag och blickar ut mot den mörka senkvällen. Vad gör jag nu?

Tio minuter förflyter. De längsta i hela mitt liv. När jag vågar lyfta blicken mot metrons utgång ser jag ett mörkt hår, ett par Dr. Marten's-kängor, ett välbekant ansikte skynda mot mitt håll.

-Jag tog fel på stationen, skriker han över den ekande bussterminalen medan han halvspringer åt mitt håll.

Jag spricker upp i ett alldeles obeskrivligt lättat leende.

-Bienvenue, cherie, ler han när han kom fram och slår sina armar om mig.

Jag andas ut.

En veckas nyårsfirande i Paris.

-En låt till, sen går vi, säger jag.
-Det har vi sagt i två timmar nu.
-Jag vet!
Han häller i lite is i våra drinkglas och sätter i gång låten.
Jag står i soffan och sjunger – nej skriker med. Han på golvet.

Vi var på parsemester, en lägenhet i en turistort. Vi vägrade att förlika oss med vår vuxenhet. Istället hade vi tvåmannaförfester varenda kväll och gick ut alldeles för sent till klubbarna. Och som vi skrattade. Tio dagars träningsvärk i magen.

Jag kände mig lika obekymrad och oansvarig som Lydia Bennett i Stolthet och fördom.

Solen börjar gå upp över kyrktornen. Mascaran har färgat av sig under ögonen men vår natt är ännu inte slut. På väg från en slamrig efterfest där vi har ritat tatueringar på varandra till mitt hus. Vi sitter allihop längst fram i hans gula folkabuss från sjuttiotalet. I utrymmet bakom oss ligger gitarrer, förstärkare och ett gigantiskt lager av Kronenbourg-öl slängda över varandra. Han tar min hand och höjer stereon till max.

-If you can, I wish you would, sjunger han med distinkt fransk brytning.
-Only if you feel you should, sjunger vi andra så högt det bara går.

När vi kommer till hörnet vid min port sitter vi kvar och sjunger klart låten. Sedan säger jag bon nuit och vi skrattar åt att det inte längre är natt.

Långt senare, när jag såg filmen Almost Famous, insåg jag att min egna Tiny Dancer-scen faktiskt hade utspelat sig till tonerna av Teenage Fanclubs Ain't That Enough. Varje helgkväll under ett helt år.