Som jag älskade

-En låt till, sen går vi, säger jag.
-Det har vi sagt i två timmar nu.
-Jag vet!
Han häller i lite is i våra drinkglas och sätter i gång låten.
Jag står i soffan och sjunger – nej skriker med. Han på golvet.

Vi var på parsemester, en lägenhet i en turistort. Vi vägrade att förlika oss med vår vuxenhet. Istället hade vi tvåmannaförfester varenda kväll och gick ut alldeles för sent till klubbarna. Och som vi skrattade. Tio dagars träningsvärk i magen.

Jag kände mig lika obekymrad och oansvarig som Lydia Bennett i Stolthet och fördom.

Solen börjar gå upp över kyrktornen. Mascaran har färgat av sig under ögonen men vår natt är ännu inte slut. På väg från en slamrig efterfest där vi har ritat tatueringar på varandra till mitt hus. Vi sitter allihop längst fram i hans gula folkabuss från sjuttiotalet. I utrymmet bakom oss ligger gitarrer, förstärkare och ett gigantiskt lager av Kronenbourg-öl slängda över varandra. Han tar min hand och höjer stereon till max.

-If you can, I wish you would, sjunger han med distinkt fransk brytning.
-Only if you feel you should, sjunger vi andra så högt det bara går.

När vi kommer till hörnet vid min port sitter vi kvar och sjunger klart låten. Sedan säger jag bon nuit och vi skrattar åt att det inte längre är natt.

Långt senare, när jag såg filmen Almost Famous, insåg jag att min egna Tiny Dancer-scen faktiskt hade utspelat sig till tonerna av Teenage Fanclubs Ain't That Enough. Varje helgkväll under ett helt år.

Vi kysser varandra. Har säkert gjort det i en timme nu. Bakom dörren till toalettingången, skränet av Pulp i högtalarna och utom synhåll för alla som är här.

Det var maskerad. Jag var så omsorgsfullt utklädd att inte ens mina kompisar kände igen mig vid första anblick. Han hade bara satt på sig en hatt, osäker på om alla verkligen skulle klä ut sig. Lila Dinosaur Jr-tröja, alldeles för lång lugg.

Han separerar sina läppar från mina, lutar sig tveksamt bakåt.
-Det här kommer att verka konstigt, men vem är du egentligen?
Jag börjar skratta och säger mitt för- och efternamn. Då spricker han också upp i ett leende. Ett lättat sådant.
-Vilken tur jag har ikväll!
-Jag med, svarar jag.
-Vi fikar nästa vecka, eller hur?
-Ja, säger jag.

Och så möts våra läppar igen.

-Jag tycker i alla fall att det är avskyvärt med den typen av människor. "Alternativ stil", herregud, väx upp! Han rynkar på näsan och de där läpparna som brukar kyssa mig förvrids till äckel.
-Fast jag passar ju exakt in på det du beskriver. Du ska jämt uttrycka dig så. Det är som att du hatar den jag är. Det var du som blev kär i mig för att jag var den jag är, men när vi väl blev tillsammans så vill du ändra på allt jag någonsin har varit. Jag fattar inte.

Jag hör hur jag höjer rösten, hur den blir gäll.
-Nej, så sa jag inte alls. Jag pratade ju knappast om dig.
-Du pratar ju indirekt om mig. Fattar du inte? Nu skriker jag, trots att det ligger så långt i från mig. Jag är panikslagen. Han älskar mig och han hatar mig. 
-Nej, jag fattar inte varför du försöker lägga ord i min mun. Han sitter samlad, som att samtalet inte överhuvudtaget bekommer honom.

Han gör alltid så. Han ger mig nålstick och överordnar sig mig. Allt det han en gång föll för är det mest avskyvärda han vet nu. Det provocerar honom. Och jag vill bara att han ska älska mig.
-Du vill ju få fram att du egentligen föraktar den jag är, de personer jag umgås med, säger jag.
-Som jag precis sa, sluta lägg ord i min mun.

Så fort han får det där överlägsna ansiktsuttrycket blir rösten mer nasal.
-Men förklara hur du menar istället. Jag har ställt mig upp. Ilskan ryker ur öronen men samtidigt känns hjärtat mer ömtåligt än glas.
-Jag menar inget alls. Du vet ju att jag älskar dig. För alltid! Han ler. Lägger huvudet på sned och sveper in mig i sina armar.

Och ännu en gång känns det som att hela jag har smulats sönder. Som att jag inte har en aning om vem jag är längre.

Han tränger sig fram genom baren. Skinnjacka, snedlugg, slitna jeans.

-Där är du ju, säger han när han når fram till oss.
-Ja, här är jag.
-Jag såg när du kom in.
-Jaså.
Självklart hade jag sett honom också men efter allt som hade hänt de senaste veckorna kändes varje potentiellt samtal lika riskfritt som en atombomb.
-Ska ni vidare ut ikväll? Han höjer på ögonbrynen. De där ögonen - är de gröna eller bruna?
-Nej, vi har varit på en förhandsvisning av en film och tänkte bara ta en drink innan sängdags.
-Vi spelar ikväll.
Det där påståendet hänger löst i luften några sekunder för länge.
-Inte ikväll, säger jag.
-Inte ikväll.
Vi tystnar. Blickarna möts. Elektricitet genom hela kroppen.

Jag visste att vi aldrig mer skulle ses "på det där sättet".

Den lilla Renaultbilen gör sextio kilometer i timmen längs frostnupna Boulevard de Magenta. På högsta volym har

vi en bootlegkassett med James kommande singel She's a star. Mellan oss i baksätet ligger två flaskor champagne som jag krampaktigt håller fast. På väg till en nyårsfest i Paris. Hela kupén doftar Jean Paul Gaultiers Le Mâle, utom jag som har L'eau d'Issey bakom öronen. Alla i bilen sjunger med när refrängen kommer. Han vänder sig mot mig och säger att för honom handlar låten om mig eftersom jag verkligen är en sådan stjärna, une étoile.

Om han bara hade bemödat sig att lyssna ordentligt på verserna hade han aldrig kunnat ana hur nära han var sanningen.

Jag tar en fönsterplats på den halvtomma bussen, trycker näsan mot glaset. Han står ute på trottoaren med en höjd hand. Mörka ögon, fyllda av melankoli, minns jag att jag tänkte. Jag vet redan nu att detta är sista gången jag ser honom, trots att vi inte ens har pratat om att göra slut.

En månad senare avslutar han våra två år tillsammans med en nästan kirugisk precision på en knastrig telefonlinje från andra sidan världen.

Och jag hade ännu inte på två år lärt mig att förstå honom. Jag misstog hans blick för melankoli när den i själva verket signalerade lättnad.

-Jag fattar fortfarande inte. Hoppade du bara på ett flygplan?
Han skrattar och nickar.
-Jag fick liksom ett infall, köpte blommorna och tog en taxi ut till flygplatsen. Jag hade tur att planet inte var fullt.

Det hade ringt på dörren. Klockan var ungefär halv elva på kvällen och det var en tisdag. Jag öppnade ytterdörren med vis skepsis och fick nästan en hjärtattack när jag såg att han stod där med ett fång rosor i handen och ett leende på läpparna. Min plötsliga chock gjorde att jag helt irrationellt slängde igen dörren framför näsan på honom utan att säga ett ord, Några sekunder senare öppnade jag den igen, försökte förvissa mig om att det inte var en hägring. Och han stod kvar. Med buketten sänkt och ihopdragna ögonbryn visserligen, men det var verkligen han.

-Du är inte klok!
-Nej, jag vet.
-Men jag är så oerhört glad att du är här.
-Jag med.

Och först då kastar jag mig i hans utsträckta armar.

Vi tar med oss vinglasen och sätter oss i soffan. Tallrikarna står kvar på bordet. Hela kvällen har vi ägnat oss åt att lyssna igenom de bästa låtarna från åttiotalet. Nu dividerade vi om vilken som är Alphavilles bästa låt. 

-Har du tänkt på en grej, säger jag.
-Vad?
-I dag är det åtta och ett halvt år sedan vi blev tillsammans.
-Men herregud! Det känns som tre år.
-Vi är gamla nu.
-Jag antar det.
-Varför tog det egentligen slut den där gången för hundra år sedan?
-Jag minns inte.

Vi tystnar, tittar på varandra och börjar skratta.

-Undrar om det någonsin kommer att bli vi igen.
-Jag vet inte. Vi har väl aldrig varit så bra på det där med timing, säger han och fyller på vinglasen.
-Nej, det kan man väl inte anklaga oss för.
-Men någonstans tänker jag att det kanske blir vi till slut ändå.
-Jag med. Men ändå inte.
-Jag förstår exakt hur du menar.

Vi skålar, kryper upp i soffan, min hand i hans.