Enrique, juli 2004
-En låt till, sen går vi, säger jag.
-Det har vi sagt i två timmar nu.
-Jag vet!
Han häller i lite is i våra drinkglas och sätter i gång låten.
Jag står i soffan och sjunger – nej skriker med. Han på golvet.
Vi var på parsemester, en lägenhet i en turistort. Vi vägrade att förlika oss med vår vuxenhet. Istället hade vi tvåmannaförfester varenda kväll och gick ut alldeles för sent till klubbarna. Och som vi skrattade. Tio dagars träningsvärk i magen.
Jag kände mig lika obekymrad och oansvarig som Lydia Bennett i Stolthet och fördom.
-Det har vi sagt i två timmar nu.
-Jag vet!
Han häller i lite is i våra drinkglas och sätter i gång låten.
Jag står i soffan och sjunger – nej skriker med. Han på golvet.
Vi var på parsemester, en lägenhet i en turistort. Vi vägrade att förlika oss med vår vuxenhet. Istället hade vi tvåmannaförfester varenda kväll och gick ut alldeles för sent till klubbarna. Och som vi skrattade. Tio dagars träningsvärk i magen.
Jag kände mig lika obekymrad och oansvarig som Lydia Bennett i Stolthet och fördom.
Trackback
