Som jag älskade

Klockan är nästan halv tolv på kvällen och mobilen ringer. Det är han.

- Är du vaken?
- Klart jag är vaken.

Och så fortsätter vårt samtal från kvällen innan. Inte om något speciellt, bara vad som pågår i våra liv. Det som är jobbigt. Det som är kul.

- Jag tycker om våra samtal, säger jag och kilar fast mobilen med axeln medan jag sätter tandkräm på tandborsten.
- Jag med, säger han.

Och det känns så skönt att prata med någon som känner en så väl, som vet hela ens historia, någon som det inte är komplicerat med, som man inte behöver censurera sig inför.

Låt oss fortsätta så här, tänker jag när vi lägger på.

Vi tar med oss vinglasen och sätter oss i soffan. Tallrikarna står kvar på bordet. Hela kvällen har vi ägnat oss åt att lyssna igenom de bästa låtarna från åttiotalet. Nu dividerade vi om vilken som är Alphavilles bästa låt. 

-Har du tänkt på en grej, säger jag.
-Vad?
-I dag är det åtta och ett halvt år sedan vi blev tillsammans.
-Men herregud! Det känns som tre år.
-Vi är gamla nu.
-Jag antar det.
-Varför tog det egentligen slut den där gången för hundra år sedan?
-Jag minns inte.

Vi tystnar, tittar på varandra och börjar skratta.

-Undrar om det någonsin kommer att bli vi igen.
-Jag vet inte. Vi har väl aldrig varit så bra på det där med timing, säger han och fyller på vinglasen.
-Nej, det kan man väl inte anklaga oss för.
-Men någonstans tänker jag att det kanske blir vi till slut ändå.
-Jag med. Men ändå inte.
-Jag förstår exakt hur du menar.

Vi skålar, kryper upp i soffan, min hand i hans.

-Gå inte.
-Men det stänger ju ändå om en kvart.
-De vill att bandet stannar kvar på efterfest.
-Jag är inte med i bandet, svarar jag och vänder mig demonstrativt om.
-Men våra tjejer också såklart.
-Är jag fortfarande det då? Jag vet inte hur jag ska vara längre.
Vi tittar på varandra, tysta i utkanten av dansgolvet.
Han rycker på en axel.

-Jag vet inte heller. Jag vet ingenting.
-Då är vi två, säger jag och gör en ansats till att gå.
-Det enda jag vet är att om vi bortser från alla yttre faktorer så har inte mina känslor för dig förändrats ett dugg.
-Då är vi tillbaka där vi började.
Han sträcker ut armarna. Jag tar ett steg fram och låter mig omfamnas.
-Du stannar väl?
-Jag stannar ett litet tag, säger jag och går bort mot baren.

Det är någon gång i maj. Solen sticker fram emellan molnen i alla fall. Vi ska gå ner i stan, träffa några av hans vänner. Han är stadens rockstjärna och jag är hans flickvän.

Han hade ringt mig i mars och ville ta en kaffe en kväll. Jag gav honom en kyss när vi sa hej då. Efter fem dagar viskade han "jag älskar dig" på en svettig bar. Jag minns att vi inte kunde sluta skratta den där kvällen. Vi skålade i ölglas och sjöng med i "Stay together" med Suede.

När vi kommer runt hörnet och stiger in på shoppinggatan rättar vi till våra stora solglasögon med pekfingret och tar varandra i hand. När vi går känns det som vi är med i en musikvideo.