Som jag älskade

Jag får syn på honom när jag står på dansgolvet. Broder Daniels Luke Skywalker håller mig visserligen kvar i röken till allra sista gitarriffet, men sedan tar jag sikte på trappan. Glaset med gin & tonic är blött. Isen har smält och det enda jag tänker på är att jag vill undvika att bli presenterad för någon som misstar kondensvatten för handsvett.

Vi hade ännu en gång kommit in på stans mest mytomspunna indieklubb, trots att vi inte alls har åldern inne. Vi inbillade oss att vi såg så världsvana ut när vi seglade in, minst som 23. Egentligen kunde vi inte ens greppa vår tur.

När jag kommer upp på övervåningen får vi genast ögonkontakt. Han vinkar och gör en huvudrörelse att jag ska komma bort till bordet.

Jag hade inte sett honom sedan i november. En skidsäsong i en fransk alpby kändes som evigheter när man gick kvar hemma.

-Så du är tillbaka, säger jag och rätar på ryggen. Jag ser oberörd ut, det vet jag. Men jag är tvärtom. Han sitter vid ett bord med sina fyra bästa vänner. Jag känner mig barnslig med min drink i handen. Den enda drink jag obesvärat kan säga namnet på i baren.

-Kom i förrgår, säger han och sitter självsäkert tillbakalutad.
Håret är ljusare än vanligt och ansiktet klädsamt alpsolbränt.
-Har ni haft det bra?
Alla fem nickar och börjar fylla i varandras meningar när skidanekdoter betas av.
-Vill du inte slå dig ner, frågar han efter ett tag.
-Det ser fullt ut, svarar jag och letar med blicken efter mina vänner.
-Här finns det plats, säger han med det där sällsynta leendet och pekar på sitt knä.

Jag sätter mig. Och så är vi tillbaka på noll. Igen.

 

-Hej, är du också här?
-Ja, jag skulle låna en bok bara, svarar jag och irriterar mig på att mitt tonläge inte låter helt övertygande. 

Sanningen var att jag hade sett honom gå mot biblioteket. Jag hade inget brådskande ärende dit men tänkte att det var en chans att "råka" stöta på varandra.

-Vad är det för bok du ska låna då?
Jag tittar ner på boken i min hand och läser hastigt.
-Jean-Paul Sartres Äcklet.
-Det lät ju i alla fall inte pretentiöst, säger han och börjar skratta.
-Det är till skolan, mumlar jag.
-Vad ska du göra efter du har lånat boken då?
-Jag vet inte riktigt, säger jag.
Han börjar gå mot utlåningskön och vrider huvudet åt vänster, talar över axeln.
-Ska du med på en fika?

Full pott åt mig.

-Absolut, jag kommer.

-Du är bara 17 år. Jag är 21. Du måste förstå att det inte kommer att gå.
Orden han säger får magen att snörpas ihop. Jag faller. Jag faller. Men precis när jag tror att allt är bortom räddning fångar jag hans blick. Han ler. Lite sorgset, med det där skeva leendet som är så sällsynt, det där som gräver en liten grop i kinden.
-Du har sagt just den där meningen ganska länge nu, säger jag lätt.
Hans händer snurrar kaffekoppen och blicken söker sig ner i bordet. Jag vänder också bort blicken. Den måste ha avslöjat mitt hopp. Tiden var ute.