Som jag älskade

Jag får syn på honom när jag står på dansgolvet. Broder Daniels Luke Skywalker håller mig visserligen kvar i röken till allra sista gitarriffet, men sedan tar jag sikte på trappan. Glaset med gin & tonic är blött. Isen har smält och det enda jag tänker på är att jag vill undvika att bli presenterad för någon som misstar kondensvatten för handsvett.

Vi hade ännu en gång kommit in på stans mest mytomspunna indieklubb, trots att vi inte alls har åldern inne. Vi inbillade oss att vi såg så världsvana ut när vi seglade in, minst som 23. Egentligen kunde vi inte ens greppa vår tur.

När jag kommer upp på övervåningen får vi genast ögonkontakt. Han vinkar och gör en huvudrörelse att jag ska komma bort till bordet.

Jag hade inte sett honom sedan i november. En skidsäsong i en fransk alpby kändes som evigheter när man gick kvar hemma.

-Så du är tillbaka, säger jag och rätar på ryggen. Jag ser oberörd ut, det vet jag. Men jag är tvärtom. Han sitter vid ett bord med sina fyra bästa vänner. Jag känner mig barnslig med min drink i handen. Den enda drink jag obesvärat kan säga namnet på i baren.

-Kom i förrgår, säger han och sitter självsäkert tillbakalutad.
Håret är ljusare än vanligt och ansiktet klädsamt alpsolbränt.
-Har ni haft det bra?
Alla fem nickar och börjar fylla i varandras meningar när skidanekdoter betas av.
-Vill du inte slå dig ner, frågar han efter ett tag.
-Det ser fullt ut, svarar jag och letar med blicken efter mina vänner.
-Här finns det plats, säger han med det där sällsynta leendet och pekar på sitt knä.

Jag sätter mig. Och så är vi tillbaka på noll. Igen.