Som jag älskade

-Jag tycker i alla fall att det är avskyvärt med den typen av människor. "Alternativ stil", herregud, väx upp! Han rynkar på näsan och de där läpparna som brukar kyssa mig förvrids till äckel.
-Fast jag passar ju exakt in på det du beskriver. Du ska jämt uttrycka dig så. Det är som att du hatar den jag är. Det var du som blev kär i mig för att jag var den jag är, men när vi väl blev tillsammans så vill du ändra på allt jag någonsin har varit. Jag fattar inte.

Jag hör hur jag höjer rösten, hur den blir gäll.
-Nej, så sa jag inte alls. Jag pratade ju knappast om dig.
-Du pratar ju indirekt om mig. Fattar du inte? Nu skriker jag, trots att det ligger så långt i från mig. Jag är panikslagen. Han älskar mig och han hatar mig. 
-Nej, jag fattar inte varför du försöker lägga ord i min mun. Han sitter samlad, som att samtalet inte överhuvudtaget bekommer honom.

Han gör alltid så. Han ger mig nålstick och överordnar sig mig. Allt det han en gång föll för är det mest avskyvärda han vet nu. Det provocerar honom. Och jag vill bara att han ska älska mig.
-Du vill ju få fram att du egentligen föraktar den jag är, de personer jag umgås med, säger jag.
-Som jag precis sa, sluta lägg ord i min mun.

Så fort han får det där överlägsna ansiktsuttrycket blir rösten mer nasal.
-Men förklara hur du menar istället. Jag har ställt mig upp. Ilskan ryker ur öronen men samtidigt känns hjärtat mer ömtåligt än glas.
-Jag menar inget alls. Du vet ju att jag älskar dig. För alltid! Han ler. Lägger huvudet på sned och sveper in mig i sina armar.

Och ännu en gång känns det som att hela jag har smulats sönder. Som att jag inte har en aning om vem jag är längre.

-Jag fattar fortfarande inte. Hoppade du bara på ett flygplan?
Han skrattar och nickar.
-Jag fick liksom ett infall, köpte blommorna och tog en taxi ut till flygplatsen. Jag hade tur att planet inte var fullt.

Det hade ringt på dörren. Klockan var ungefär halv elva på kvällen och det var en tisdag. Jag öppnade ytterdörren med vis skepsis och fick nästan en hjärtattack när jag såg att han stod där med ett fång rosor i handen och ett leende på läpparna. Min plötsliga chock gjorde att jag helt irrationellt slängde igen dörren framför näsan på honom utan att säga ett ord, Några sekunder senare öppnade jag den igen, försökte förvissa mig om att det inte var en hägring. Och han stod kvar. Med buketten sänkt och ihopdragna ögonbryn visserligen, men det var verkligen han.

-Du är inte klok!
-Nej, jag vet.
-Men jag är så oerhört glad att du är här.
-Jag med.

Och först då kastar jag mig i hans utsträckta armar.

-Men vi kan ju inte laga spagetti nu. Klockan är snart två, invänder jag.
-Men ingen av oss har ju föreläsning imorgon. Kom igen.
Han drar upp joggingbyxorna på det där löjliga sättet han brukar och går ut i köket. Jag ger upp och följer efter.
-Vi häller på mycket parmesanost.
-Ja, och glöm inte salt, säger jag medan jag sätter fram två tallrikar.
-Vilken tid börjar UFO Diarys?
-Jag tror det stod 02.15 på Text-tv.
Han stelnar till och spänner ögonen i mig.
-Det här stannar mellan oss. Hör du det?
-Menar du mat mitt i natten, joggingbyxor och UFO-program?
Jag skrattar. Kanske lite för kallt.
-Jag har faktiskt ett rykte att tänka på, säger han allvarligt. Sedan börjar han skratta.

Då kunde jag fortfarande bortse från just det ryktet. Jag kunde låtsas som att det inte hade med oss att göra.

Det ringer på dörren hemma hos mina föräldrar och jag går och öppnar. Han står där med några snöflingor i håret, flackande blick och skrapar högerfoten mot dörrmattan.
-Jag ville bara säga hej då.
-Men du hade inte behövt gå ända hit, svarar jag.
-Jo. Annars hade jag inte varit säker på att vi hade setts.
-Det hade vi väl visst gjort.
-Det finns många andra du antagligen kommer att träffa innan du ringer mig och då är det försent.
Jag har inget svar att ge för det han säger är sant. Jag flyger tillbaka till Frankrike om två dagar. Han är inte först på listan av de jag kommer att träffa innan dess.

-Jag ville i alla fall bara lämna det här brevet och säga hej då.
Han lämnar fram ett vitt kuvert. Jag tar det och ger honom en kram.
-Vi ses i sommar, säger jag. Då kommer jag tillbaka till Sverige för gott.
-Ja, vi ses i sommar.

När han hade gått öppnade jag kuvertet. Där i låg ett kassettband och två veckors utrivna dagboksanteckningar. Hans dagboksanteckningar. Från hela jullovet. Det fanns inte ett tvivel om att han var vansinnigt kär i mig. Jag satte in bandet i stereon och Morrissey började sjunga "There is a light that never goes out".

Jag var inte det minsta kär i honom. Men inom sju månader skulle jag bli det.