Som jag älskade

Det ringer på dörren hemma hos mina föräldrar och jag går och öppnar. Han står där med några snöflingor i håret, flackande blick och skrapar högerfoten mot dörrmattan.
-Jag ville bara säga hej då.
-Men du hade inte behövt gå ända hit, svarar jag.
-Jo. Annars hade jag inte varit säker på att vi hade setts.
-Det hade vi väl visst gjort.
-Det finns många andra du antagligen kommer att träffa innan du ringer mig och då är det försent.
Jag har inget svar att ge för det han säger är sant. Jag flyger tillbaka till Frankrike om två dagar. Han är inte först på listan av de jag kommer att träffa innan dess.

-Jag ville i alla fall bara lämna det här brevet och säga hej då.
Han lämnar fram ett vitt kuvert. Jag tar det och ger honom en kram.
-Vi ses i sommar, säger jag. Då kommer jag tillbaka till Sverige för gott.
-Ja, vi ses i sommar.

När han hade gått öppnade jag kuvertet. Där i låg ett kassettband och två veckors utrivna dagboksanteckningar. Hans dagboksanteckningar. Från hela jullovet. Det fanns inte ett tvivel om att han var vansinnigt kär i mig. Jag satte in bandet i stereon och Morrissey började sjunga "There is a light that never goes out".

Jag var inte det minsta kär i honom. Men inom sju månader skulle jag bli det.