Antonio, juli 2003
Jag tar en fönsterplats på den halvtomma bussen, trycker näsan mot glaset. Han står ute på trottoaren med en höjd hand. Mörka ögon, fyllda av melankoli, minns jag att jag tänkte. Jag vet redan nu att detta är sista gången jag ser honom, trots att vi inte ens har pratat om att göra slut.
En månad senare avslutar han våra två år tillsammans med en nästan kirugisk precision på en knastrig telefonlinje från andra sidan världen.
Och jag hade ännu inte på två år lärt mig att förstå honom. Jag misstog hans blick för melankoli när den i själva verket signalerade lättnad.
En månad senare avslutar han våra två år tillsammans med en nästan kirugisk precision på en knastrig telefonlinje från andra sidan världen.
Och jag hade ännu inte på två år lärt mig att förstå honom. Jag misstog hans blick för melankoli när den i själva verket signalerade lättnad.
Antonio, augusti 2001
I augusti flyttade han in mitt emot mig. När vi lagade mat brukade vi titta på varandra. När vi fick ögonkontakt släppte ingen av oss blicken. Vi brukade le, röra om i våra kastruller och sedan fortsätta le. Han såg ut som en ung Antonio Banderas. Inte alls som någon jag vanligtvis skulle intressera mig för. Men det var något med ögonen. Och den där spanska tortillan han brukade laga.
En kväll såg jag honom gå bort mot tvättstugan. Jag hade också en tvättid men hade bestämt mig för att hoppa över den. Jag ändrade mig, packade min smutstvätt, sprutade på mig lite parfym och följde efter. Det var då vi började prata.
Efter exakt två år slutade vi.
En kväll såg jag honom gå bort mot tvättstugan. Jag hade också en tvättid men hade bestämt mig för att hoppa över den. Jag ändrade mig, packade min smutstvätt, sprutade på mig lite parfym och följde efter. Det var då vi började prata.
Efter exakt två år slutade vi.
