Antonio, juli 2003
Jag tar en fönsterplats på den halvtomma bussen, trycker näsan mot glaset. Han står ute på trottoaren med en höjd hand. Mörka ögon, fyllda av melankoli, minns jag att jag tänkte. Jag vet redan nu att detta är sista gången jag ser honom, trots att vi inte ens har pratat om att göra slut.
En månad senare avslutar han våra två år tillsammans med en nästan kirugisk precision på en knastrig telefonlinje från andra sidan världen.
Och jag hade ännu inte på två år lärt mig att förstå honom. Jag misstog hans blick för melankoli när den i själva verket signalerade lättnad.
En månad senare avslutar han våra två år tillsammans med en nästan kirugisk precision på en knastrig telefonlinje från andra sidan världen.
Och jag hade ännu inte på två år lärt mig att förstå honom. Jag misstog hans blick för melankoli när den i själva verket signalerade lättnad.
Trackback
