Fabien, september 1996
Vi går hand i hand längs Place de la Bastille som precis blivit så hippt. Jag letar efter Jean Paul Gaultier-butiken. Mina London-inköpta teddyshoes bredvid hans Dr. Martens. Det bubblar av glädje i oss. Han, en parisisk musikjournalist. Jag, en ständig alternativstjärna hemma i Sverige. En gymnasist som också drömmer om en musikjournalistkarriär. Han - mycket äldre. Jag - ung men den som tar chanser.
Han börjar sjunga Suedes senaste indie-hit "The Beautiful ones". Jag sjunger med. Lite för högt för en vanlig eftermiddag mitt på trottoaren och vidare ner i Metron. När tåget började rulla kan vi inte hålla oss, utan sjunger hela låten igen.
Jag minns att han bröt lite på franska och sa att låten handlade om oss.
Min mage bestod av tusen fjärilar.
Resten av tunnelbanevagnen glodde. Vi brydde oss inte. Det var vår låt och han kysste mig i underjorden medan vi fortsatte mot nästa äventyr.
Han börjar sjunga Suedes senaste indie-hit "The Beautiful ones". Jag sjunger med. Lite för högt för en vanlig eftermiddag mitt på trottoaren och vidare ner i Metron. När tåget började rulla kan vi inte hålla oss, utan sjunger hela låten igen.
Jag minns att han bröt lite på franska och sa att låten handlade om oss.
Min mage bestod av tusen fjärilar.
Resten av tunnelbanevagnen glodde. Vi brydde oss inte. Det var vår låt och han kysste mig i underjorden medan vi fortsatte mot nästa äventyr.
Fabien, september 1996
Jag öppnar tågfönstret och viftar ut några slängkyssar mot honom. Han står på Gare du Nords perrong iklädd kostym och smal svart slips. Luggen framkammad. Som ett snapshot av Paul McCartney från sextiotalet, tänker jag.
- À bientôt, ropar han och höjer handen i en vinkning när tåget rullar i väg.
Och jag är helt säker på att vi kommer att ses igen. För man kan inte åka i väg från något som känns så här bra och sedan aldrig få veta om det skulle fungerat.
- À bientôt, ropar han och höjer handen i en vinkning när tåget rullar i väg.
Och jag är helt säker på att vi kommer att ses igen. För man kan inte åka i väg från något som känns så här bra och sedan aldrig få veta om det skulle fungerat.
Fabien, december 1996
Innan långfärdsbussen når Paris stannar vi till på en bensinmack. Jag skyndar mig in på toaletten och smetar på eyeliner och mascara. Passar på att borsta tänderna och kladda hårvax i mina sextiotalsklippta hårtoppar. Sedan sitter jag som på nålar när vi glider in på Bagnolets busstation. När bussen stannar kliver jag med darriga knän av. Vågar knappt se mig omkring, blicken i oljig asfalt. Resväskan åker fram ur bussens buk och sedan står jag där, alldeles ensam när resten av mina medpassagerare ger sig av i taxibilar eller ner i metron. Drar i håret, panikklump i magen.
Han kommer inte att dyka upp, tänker jag och blickar ut mot den mörka senkvällen. Vad gör jag nu?
Tio minuter förflyter. De längsta i hela mitt liv. När jag vågar lyfta blicken mot metrons utgång ser jag ett mörkt hår, ett par Dr. Marten's-kängor, ett välbekant ansikte skynda mot mitt håll.
-Jag tog fel på stationen, skriker han över den ekande bussterminalen medan han halvspringer åt mitt håll.
Jag spricker upp i ett alldeles obeskrivligt lättat leende.
-Bienvenue, cherie, ler han när han kom fram och slår sina armar om mig.
Jag andas ut.
En veckas nyårsfirande i Paris.
Han kommer inte att dyka upp, tänker jag och blickar ut mot den mörka senkvällen. Vad gör jag nu?
Tio minuter förflyter. De längsta i hela mitt liv. När jag vågar lyfta blicken mot metrons utgång ser jag ett mörkt hår, ett par Dr. Marten's-kängor, ett välbekant ansikte skynda mot mitt håll.
-Jag tog fel på stationen, skriker han över den ekande bussterminalen medan han halvspringer åt mitt håll.
Jag spricker upp i ett alldeles obeskrivligt lättat leende.
-Bienvenue, cherie, ler han när han kom fram och slår sina armar om mig.
Jag andas ut.
En veckas nyårsfirande i Paris.
Fabien, nyårsafton 1996
Den lilla Renaultbilen gör sextio kilometer i timmen längs frostnupna Boulevard de Magenta. På högsta volym har
vi en bootlegkassett med James kommande singel She's a star. Mellan oss i baksätet ligger två flaskor champagne som jag krampaktigt håller fast. På väg till en nyårsfest i Paris. Hela kupén doftar Jean Paul Gaultiers Le Mâle, utom jag som har L'eau d'Issey bakom öronen. Alla i bilen sjunger med när refrängen kommer. Han vänder sig mot mig och säger att för honom handlar låten om mig eftersom jag verkligen är en sådan stjärna, une étoile.
Om han bara hade bemödat sig att lyssna ordentligt på verserna hade han aldrig kunnat ana hur nära han var sanningen.
Om han bara hade bemödat sig att lyssna ordentligt på verserna hade han aldrig kunnat ana hur nära han var sanningen.
Fabien, september 1996
Bussen stannar vid hållplatsen i 20:e arrondissementet, vars namn står skriven på lappen jag håller i handen. Jag hoppar av, förundrad över hur man kan åka en buss i tjugofem minuter men fortfarande befinna sig mitt inne i Paris. Först ser jag inte honom och "han kommer inte, han kommer inte", upprepas som ett mantra i huvudet. Men sedan, på andra sidan gatan vinkar någon. En mörkbrun snedlugg. Ett par Dr. Martens. En tröja med omisskänliga tecken på att komma från London.
-Bienvenue!
Han ropar över trafikbullret.
Jag ler och snart är han framme. Jag får tre kindkyssar "för så gör vi som kommer från södra Frankrike".
-Lunchen är färdig. Jag bor i det där vita huset. Han pekar upp mot det slitna stenhusets översta våning.
Vad vuxet det känns att åka hem till en 23-årig parisare och äta lunch, tänker jag medan vi går upp för alla trappstegen till vinden.
-Bienvenue!
Han ropar över trafikbullret.
Jag ler och snart är han framme. Jag får tre kindkyssar "för så gör vi som kommer från södra Frankrike".
-Lunchen är färdig. Jag bor i det där vita huset. Han pekar upp mot det slitna stenhusets översta våning.
Vad vuxet det känns att åka hem till en 23-årig parisare och äta lunch, tänker jag medan vi går upp för alla trappstegen till vinden.
Från ett vindsfönster skymtar Eiffeltornet.
