Fabien, december 1996
Innan långfärdsbussen når Paris stannar vi till på en bensinmack. Jag skyndar mig in på toaletten och smetar på eyeliner och mascara. Passar på att borsta tänderna och kladda hårvax i mina sextiotalsklippta hårtoppar. Sedan sitter jag som på nålar när vi glider in på Bagnolets busstation. När bussen stannar kliver jag med darriga knän av. Vågar knappt se mig omkring, blicken i oljig asfalt. Resväskan åker fram ur bussens buk och sedan står jag där, alldeles ensam när resten av mina medpassagerare ger sig av i taxibilar eller ner i metron. Drar i håret, panikklump i magen.
Han kommer inte att dyka upp, tänker jag och blickar ut mot den mörka senkvällen. Vad gör jag nu?
Tio minuter förflyter. De längsta i hela mitt liv. När jag vågar lyfta blicken mot metrons utgång ser jag ett mörkt hår, ett par Dr. Marten's-kängor, ett välbekant ansikte skynda mot mitt håll.
-Jag tog fel på stationen, skriker han över den ekande bussterminalen medan han halvspringer åt mitt håll.
Jag spricker upp i ett alldeles obeskrivligt lättat leende.
-Bienvenue, cherie, ler han när han kom fram och slår sina armar om mig.
Jag andas ut.
En veckas nyårsfirande i Paris.
Han kommer inte att dyka upp, tänker jag och blickar ut mot den mörka senkvällen. Vad gör jag nu?
Tio minuter förflyter. De längsta i hela mitt liv. När jag vågar lyfta blicken mot metrons utgång ser jag ett mörkt hår, ett par Dr. Marten's-kängor, ett välbekant ansikte skynda mot mitt håll.
-Jag tog fel på stationen, skriker han över den ekande bussterminalen medan han halvspringer åt mitt håll.
Jag spricker upp i ett alldeles obeskrivligt lättat leende.
-Bienvenue, cherie, ler han när han kom fram och slår sina armar om mig.
Jag andas ut.
En veckas nyårsfirande i Paris.
Trackback
