Som jag älskade

-Jag måste gå nu. Det här får absolut inte hända. Absolut INTE!
Jag tar min väska och jacka från cigaretthålssoffan och börjar gå mot logedörren.
-Ge mig ditt telefonnummer i alla fall, ber han.

Jag ger det till honom och springer ut på dansgolvet, fylld av ångest. Stället håller på att stänga. Arga blickar, hårda ord, gråt i halsen, panikkänsla i hela kroppen. Vad har jag gjort? Varför kunde jag inte ha låtit bli?

Men det gick ju inte att låta bli.

Lämnar stället själv. Tittar på mobildisplayen. Fyra missade samtal från okänt mobilnummer. Så ringer den igen.

-Hej, sa jag och vet redan att det är han.
-Jag ser dig, jag står här uppe på gatan och väntar.

Drar efter andan, ser siluetten av honom i mörkret och går fram.

-Nu hoppar vi in i en taxi, hör du det? Han pekar mot en ledig taxibil några meter fram.
-Det går inte, säger jag.
-Jo, det gör det visst. Han tar min hand och börjar gå mot bilen.
Jag följer med. Kan inte låta bli. Kan inte.
-Vi kan aldrig berätta för någon om den här natten. Du är medveten om det va?
-Jag tar risken, säger han och drar in mig i baksätet.

Och aldrig har jag varit så fylld av ångest och glädje på samma gång.

Efterfest på designhotellet. Svitens balkong går runt hela byggnaden med utsikt över neonljus, taxibilar och ringlande köer till klubbarna. En efter en droppar folk hem. Vi två är kvar. Tre timmar innan taxin mot flygplatsen och planet mot Beverly Hills ska lyfta. Det finns inte mycket kvar att säga men ingen av oss vill sova. Så vi sätter på låten igen och ligger bredvid varandra ovanpå sängens överkast.

Tidigt på morgonen när taxin lämnat av mig hemma och vi sagt adjö, ringer låten i mina öron. Jag ligger i gårkvällens kläder på rygg i sängen. Stirrar i taket när en blek vintersol börjar gå upp.

Om vi aldrig mer ses har jag i alla fall den här låten.

Plötsligt känner jag en hand i min. Innan jag möter hans blick, vet jag redan att det är han.

Längre än han hade verkat på scenen.

Snedlugg i ena ögat.

-Kom med, jag vill prata med dig.

Han drar mig bestämt genom dansgolvet, bort bredvid scenen och sedan in i logen. Jag försöker vara motvillig men inte tillräckligt för att dra loss min hand och gå därifrån.

-Jag har försökt få kontakt med dig hela kvällen men du verkar ha en tendens att försvinna så fort vi fått ögonkontakt. Han tittar på mig.
-Jag vet. Det är lite, hur ska jag säga utan att låta patetisk - komplicerat? Jag ler.
-Men det är något här - märker du inte det? Han sätter sig bredvid mig i den slitna soffan, hål efter sedan länge slocknade cigaretter och lägger armen om mig. Bestämt.
Jag tvekar en sekund. Men det är så självklart. Det är ju någonting. Jag nickar.

Och han kysser mig.

Innan långfärdsbussen når Paris stannar vi till på en bensinmack. Jag skyndar mig in på toaletten och smetar på eyeliner och mascara. Passar på att borsta tänderna och kladda hårvax i mina sextiotalsklippta hårtoppar. Sedan sitter jag som på nålar när vi glider in på Bagnolets busstation. När bussen stannar kliver jag med darriga knän av. Vågar knappt se mig omkring, blicken i oljig asfalt. Resväskan åker fram ur bussens buk och sedan står jag där, alldeles ensam när resten av mina medpassagerare ger sig av i taxibilar eller ner i metron. Drar i håret, panikklump i magen.

Han kommer inte att dyka upp, tänker jag och blickar ut mot den mörka senkvällen. Vad gör jag nu?

Tio minuter förflyter. De längsta i hela mitt liv. När jag vågar lyfta blicken mot metrons utgång ser jag ett mörkt hår, ett par Dr. Marten's-kängor, ett välbekant ansikte skynda mot mitt håll.

-Jag tog fel på stationen, skriker han över den ekande bussterminalen medan han halvspringer åt mitt håll.

Jag spricker upp i ett alldeles obeskrivligt lättat leende.

-Bienvenue, cherie, ler han när han kom fram och slår sina armar om mig.

Jag andas ut.

En veckas nyårsfirande i Paris.