Mattias, april 2006
Plötsligt känner jag en hand i min. Innan jag möter hans blick, vet jag redan att det är han.
Längre än han hade verkat på scenen.
Snedlugg i ena ögat.
-Kom med, jag vill prata med dig.
Han drar mig bestämt genom dansgolvet, bort bredvid scenen och sedan in i logen. Jag försöker vara motvillig men inte tillräckligt för att dra loss min hand och gå därifrån.
-Jag har försökt få kontakt med dig hela kvällen men du verkar ha en tendens att försvinna så fort vi fått ögonkontakt. Han tittar på mig.
-Jag vet. Det är lite, hur ska jag säga utan att låta patetisk - komplicerat? Jag ler.
-Men det är något här - märker du inte det? Han sätter sig bredvid mig i den slitna soffan, hål efter sedan länge slocknade cigaretter och lägger armen om mig. Bestämt.
Jag tvekar en sekund. Men det är så självklart. Det är ju någonting. Jag nickar.
Och han kysser mig.
-Kom med, jag vill prata med dig.
Han drar mig bestämt genom dansgolvet, bort bredvid scenen och sedan in i logen. Jag försöker vara motvillig men inte tillräckligt för att dra loss min hand och gå därifrån.
-Jag har försökt få kontakt med dig hela kvällen men du verkar ha en tendens att försvinna så fort vi fått ögonkontakt. Han tittar på mig.
-Jag vet. Det är lite, hur ska jag säga utan att låta patetisk - komplicerat? Jag ler.
-Men det är något här - märker du inte det? Han sätter sig bredvid mig i den slitna soffan, hål efter sedan länge slocknade cigaretter och lägger armen om mig. Bestämt.
Jag tvekar en sekund. Men det är så självklart. Det är ju någonting. Jag nickar.
Och han kysser mig.
Trackback
