Som jag älskade

-Jag måste gå nu. Det här får absolut inte hända. Absolut INTE!
Jag tar min väska och jacka från cigaretthålssoffan och börjar gå mot logedörren.
-Ge mig ditt telefonnummer i alla fall, ber han.

Jag ger det till honom och springer ut på dansgolvet, fylld av ångest. Stället håller på att stänga. Arga blickar, hårda ord, gråt i halsen, panikkänsla i hela kroppen. Vad har jag gjort? Varför kunde jag inte ha låtit bli?

Men det gick ju inte att låta bli.

Lämnar stället själv. Tittar på mobildisplayen. Fyra missade samtal från okänt mobilnummer. Så ringer den igen.

-Hej, sa jag och vet redan att det är han.
-Jag ser dig, jag står här uppe på gatan och väntar.

Drar efter andan, ser siluetten av honom i mörkret och går fram.

-Nu hoppar vi in i en taxi, hör du det? Han pekar mot en ledig taxibil några meter fram.
-Det går inte, säger jag.
-Jo, det gör det visst. Han tar min hand och börjar gå mot bilen.
Jag följer med. Kan inte låta bli. Kan inte.
-Vi kan aldrig berätta för någon om den här natten. Du är medveten om det va?
-Jag tar risken, säger han och drar in mig i baksätet.

Och aldrig har jag varit så fylld av ångest och glädje på samma gång.