Fabien, september 1996
Bussen stannar vid hållplatsen i 20:e arrondissementet, vars namn står skriven på lappen jag håller i handen. Jag hoppar av, förundrad över hur man kan åka en buss i tjugofem minuter men fortfarande befinna sig mitt inne i Paris. Först ser jag inte honom och "han kommer inte, han kommer inte", upprepas som ett mantra i huvudet. Men sedan, på andra sidan gatan vinkar någon. En mörkbrun snedlugg. Ett par Dr. Martens. En tröja med omisskänliga tecken på att komma från London.
-Bienvenue!
Han ropar över trafikbullret.
Jag ler och snart är han framme. Jag får tre kindkyssar "för så gör vi som kommer från södra Frankrike".
-Lunchen är färdig. Jag bor i det där vita huset. Han pekar upp mot det slitna stenhusets översta våning.
Vad vuxet det känns att åka hem till en 23-årig parisare och äta lunch, tänker jag medan vi går upp för alla trappstegen till vinden.
-Bienvenue!
Han ropar över trafikbullret.
Jag ler och snart är han framme. Jag får tre kindkyssar "för så gör vi som kommer från södra Frankrike".
-Lunchen är färdig. Jag bor i det där vita huset. Han pekar upp mot det slitna stenhusets översta våning.
Vad vuxet det känns att åka hem till en 23-årig parisare och äta lunch, tänker jag medan vi går upp för alla trappstegen till vinden.
Från ett vindsfönster skymtar Eiffeltornet.
Trackback
