Som jag älskade

-Jag tycker i alla fall att det är avskyvärt med den typen av människor. "Alternativ stil", herregud, väx upp! Han rynkar på näsan och de där läpparna som brukar kyssa mig förvrids till äckel.
-Fast jag passar ju exakt in på det du beskriver. Du ska jämt uttrycka dig så. Det är som att du hatar den jag är. Det var du som blev kär i mig för att jag var den jag är, men när vi väl blev tillsammans så vill du ändra på allt jag någonsin har varit. Jag fattar inte.

Jag hör hur jag höjer rösten, hur den blir gäll.
-Nej, så sa jag inte alls. Jag pratade ju knappast om dig.
-Du pratar ju indirekt om mig. Fattar du inte? Nu skriker jag, trots att det ligger så långt i från mig. Jag är panikslagen. Han älskar mig och han hatar mig. 
-Nej, jag fattar inte varför du försöker lägga ord i min mun. Han sitter samlad, som att samtalet inte överhuvudtaget bekommer honom.

Han gör alltid så. Han ger mig nålstick och överordnar sig mig. Allt det han en gång föll för är det mest avskyvärda han vet nu. Det provocerar honom. Och jag vill bara att han ska älska mig.
-Du vill ju få fram att du egentligen föraktar den jag är, de personer jag umgås med, säger jag.
-Som jag precis sa, sluta lägg ord i min mun.

Så fort han får det där överlägsna ansiktsuttrycket blir rösten mer nasal.
-Men förklara hur du menar istället. Jag har ställt mig upp. Ilskan ryker ur öronen men samtidigt känns hjärtat mer ömtåligt än glas.
-Jag menar inget alls. Du vet ju att jag älskar dig. För alltid! Han ler. Lägger huvudet på sned och sveper in mig i sina armar.

Och ännu en gång känns det som att hela jag har smulats sönder. Som att jag inte har en aning om vem jag är längre.