Anders, oktober 1995
-Du är bara 17 år. Jag är 21. Du måste förstå att det inte kommer att gå.
Orden han säger får magen att snörpas ihop. Jag faller. Jag faller. Men precis när jag tror att allt är bortom räddning fångar jag hans blick. Han ler. Lite sorgset, med det där skeva leendet som är så sällsynt, det där som gräver en liten grop i kinden.
-Du har sagt just den där meningen ganska länge nu, säger jag lätt.
Hans händer snurrar kaffekoppen och blicken söker sig ner i bordet. Jag vänder också bort blicken. Den måste ha avslöjat mitt hopp. Tiden var ute.
Orden han säger får magen att snörpas ihop. Jag faller. Jag faller. Men precis när jag tror att allt är bortom räddning fångar jag hans blick. Han ler. Lite sorgset, med det där skeva leendet som är så sällsynt, det där som gräver en liten grop i kinden.
-Du har sagt just den där meningen ganska länge nu, säger jag lätt.
Hans händer snurrar kaffekoppen och blicken söker sig ner i bordet. Jag vänder också bort blicken. Den måste ha avslöjat mitt hopp. Tiden var ute.
Trackback
